'Två Röda Streck' flyttar till whatalmawears.blogspot.com

Efter att ha tagit mig en funderare på min graviditet och min inställning till allt så har jag kommit fram till att detta blir ett fint sätt att befästa min nya inställning till det. Jag bloggar bara på whatalmawears from med idag. Två Röda Streck fyllde en funktion då allt var hemligt. Och när jag var rädd att blanda in mig själv i min graviditet. Nu inser jag att jag missar en massa om jag inte släpper på alla föreställningar om hur jag tror att jag ska vara som gravid och bara är. Och framför allt tillåter mig själv att få vara gravid, på alla plan.

Så min 'originalblogg' whatalmawears kommer innehålla mer av min graviditet än innan. Men det är ju bara naturligt. Hoppas du följer med mig, tillbaka till mig själv :)

Kram

Sophie/Alma

Ska två bli ett?

Efter en massa funderingar kring min egen inställning till min graviditet funderar jag på att slå ihop 'Två röda streck' med 'Whatalmawears'. Jag vet inte varför jag känner/kände att de var två separata sidor utav mig. Men jag börjar misstänka att jag helt enkelt inte tillåtit mig själv att få gå upp i att vara gravid. Att det skulle innebära att jag skulle förändras allt för mycket. Att jag inte skulle vara jag längre. Jag börjar misstänka att jag haft fel.

Allmän update

Nu tycker jag det går ganska fort med magen. Länge tyckte jag var så liten. Att magen inte syntes. Men den senaste veckan har något hänt. Nu syns det verkligen. Och alla kläderna jag trodde jag skulle ha på mig nu, känns inte lika fina. Jag måste gå igenom och rensa i helgen. Och hämta ner mina mockastövlar från vinden (jag är rädd att dratta på ändan med mina ostadiga stövlar och en mage som växer). Och sist men inte minst; göra en raid på Myrornas, Emmaus och Stadsmissionens snarast! Vill hitta sköna 70tals toppar och kjolar som passar (eller kan anpassas) till parvelns allt större husrum.

Fråga på!

Jag kanske tar mig vatten över huvet nu. Utgår från att jag är sååå hiiiiiimla intressant. Men jag tänkte köra en klassiker; frågestunden. Nån som vill veta något, om mig, mina kläder, min graviditet, min frukost eller annat livsviktigt? Fråga på! Jag svarar så ärligt och uppriktigt som jag klarar av utan att avslöja att jag egenligen inte är så himla ball och häftig som jag framstår.

Kräk är inte kul

Låg däckad hela dagen igår. 12 veckors-sjukan kom tillbaka med full kraft (igen). Först mådde jag skit hela morgonen men trodde att jag skulle kunna jobba så vid 10 släpade jag iväg mitt sorgliga arshle. En och en halv timmes senare fick jag vända hem igen. Det gick inte. Jag kom hem, la mig på sängen under en filt och sov till kl halv 4. Gick då upp och försöka äta lite. Det gick ganska bra. Men mådde fortfarande illa. Partymannen kom hem ett par timmars slötittande på tv senare, värmde lite soppa och den fick jag i mig utan större problem. Bebisen sparkade som 17 hela efm/kvällen. Som om h*n ville säga, ’don’t worry, jag mår bra även om inte du gör det’. Idag mår jag bättre, men måste vara lite försiktig, fick upp lite av teet imorse.

Och man får inte skoja och kalla bebisen i magen för ungjävel framför folk på mitt jobb (när de frågade om det var magsjuka så sa jag: 'nej det är ungjävlen' eftersom det faktiskt är den som får mig att må illa) . Då tycker de att man är lite dum i huvudet. Tröttsamt. Jag är ingen fiiinmamma. Jag kommer aldrig bli en fiiiinmamma. Jag är samma gamla skrot som innan. Jag skojar om saker man inte får skoja om, jag svär och har mig. Jag är ingen fiiiinkvinna.

En släng av innan vecka 12

Nu på morgonen vaknade jag med lätt illamående. Försöker äta lite frukost, men det är svårt.
Ursh. Har inte så mkt mer att tillägga till detta.

Prylfeber

Jösses. Jag gick in för att kolla på en 'Min första bok' som jag sett på Designtorget.

Och hittade en massa annat.

Jag är ledsen men här kommer min önskelista från Designtorget:

Och så den jag kom in för att kolla på:

Apropå det sociala livet

Så var jag bjuden hem till en kompis i fredags på Afterwork (hurra!) och såg framemot det hela veckan. Och det var verkligen trevligt och allt. Jag köpte alcoholfri öl och kände mig förvånadsvärt pigg hela kvällen.

I min kompis etta satt vi 8 tjejer och pratade och åt och hade trevligt. De första 2 timmarna så var inte röken så jobbig, jag var närmast sugen på att ta en (men gjorde det inte). De var rara och frågade emellanåt om det var jobbigt, om det skulle stå vid fönstret. Men nej. Jag ville inte ha special treatment. Den tredje timmen började det bli jobbigt. Jag gick in på toaletten för att andas 'frisk' luft. Jag hade bestämt innan att inte säga något hur jobbigt den än blev, utan i sånt fall hellre gå hem. Jag kämpade i nån timme till innan jag kastade in handduken. Det går att sitta i ett rum med 6 rökare. Om man röker själv. Men shit vad jobbigt det blir när man inte röker själv.

Och det dåliga samvetet för bebisen? Jag resonerade som så, att om alla barn som utsätts för passivrökningen en kväll blir missbildade, så skulle vi inte få många friska barn. En kväll för mammas skull. Jag behövde verkligen bara få vara samma gamla jag. Bebisen hämnades genom att inte sparka alls när jag skulle impa på en av tjejerna och låta henne känna. Men vi är vänner igen, Parvel och jag och han/hon har sparkat som vanligt efter det ( phuuuuuuuuuuw!).

Men hur mycket mina kläder, min hud och mitt hår än luktade rök när jag kom hem (och slängde mig i duschen), så var det värt det. För nu när frågan kommer så sällan, så måste man fånga den och njuta av den som en mogen frukt. Varesig man är hungrig eller inte.

Jag vill få frågan. Vill inte du?

Apropå detta med att känna sig ensam. Så är jag tydligen inte ensam. När jag har vädrat detta har det visat sig att fler tjejer känner som jag.

Vad är det som förändras när man blir med barn/fått barn hos en del av ens vänner, bekanta, arbetskamrater? Det känns plötsligt som att man antas inte vilja följa med på saker. Nej, jag kan inte dricka just nu, men jag följer gärna med på Afterwork, på en drink en torsdag eller ett skönt lördagshäng hos någon innan utgång. Och om jag inte orkar, för att min kropp är bisi med att tillverka ett extra skelett mm, så vill jag iallafall få frågan. Kunna känna att jag är välkommen, att mitt sällskap är önskat. Inte som det känns nu, att jag har en svår smittsam sjukdom som gör att man måste hålla sig borta. Jag ska inte 'förpesta' kvällen med att prata gravidsmärtor, frågor du inte kommer jag inte ta upp det. Jag tycker att det är roligt att höra på samma gamla historier om fyllor och engångsligg, romanser och jobbproblem. Jag har inte förvandlats till heliga Maria. Folk verkar tro det. Jag är samma person. Jag vill få vara samma gamla Jag. Och jag har nog med att få vardagen att gå ihop på det planet, att orka vara på jobbet, att klä mig varje dag för att vara samma gamla jag. Jag behöver få känna mig önskad och välkommen i det sociala livet. Jag vet att jag inte är ensam om detta.

Varför är det så många som känner som jag: Snälla sluta inte fråga om jag vill med, om jag kan komma, om jag är ledig på lördag. Jag kommer förmodligen svara 'nej, tack' 9 av 10 gånger, men frågan kan betyda mer än aktiviteten ibland. Om du plötsligt inte fick frågan längre om du ville hänga med på saker, skulle du inte känns samma sak? Skulle inte du undra vad du gjort för fel? (Och om det handlar om nåt annat än att jag är gravid så skulle det vara skönt att veta.)

ps. Irriterade saker no 216; som min smarta läsare skrev; detta händer inte hos killarna. Kompisarna slutar inte ringa pappa-to-be. Varför? Han ska ju oxå bli föräldrer. Är det magen som är ivägen? Är det alcoholen det handlar om? Vi tjejer som ska lära oss hålla ihop bättre, vara schysstare mot varann, jobba med varann inte mot varann. Vi är sämst på sånt här. Sämst.

v 21 + 5

Just nu är det ändå ganska härligt. Jag mår (förutom den förbannade tröttheten) ganska bra. Jag kan tydligt känna bebisen sparka. Jag längtar och ser framemot att få gå på mammaledighet och bara få pussa och krama på Parvel hela dagarna. Så visst, stundvis är det riktigt härliga tider.

Idag har jag hängt hos min vän Jessica medan hennes snälla pojkvän hjälpt mig med min kraschade dator (som nu fungerer! hurra!). Deras underbara snart 1 åriga dotter Lea är verkligen en fröjd att vara med. Hon är så glad och snäll! Sprallig och busig, men på ett skönt lugnt sätt. Jag får ta upp henne och hålla och krama och busa med henne och hon verkar gilla mig :) Det fick mig att längta ÄNNU mer efter mitt egna lilla knytte i magen.

Borta med vinden

Det är jättekul att vara gravid. Ska bli jättekul att bli mamma till parvel.

Men fy fan vad bortglömd jag känner mig. Jag vill ju vara en sån där cool en som går på förhandsvisningar, afterworks, resumebar, middagar och cocktailspartyn med magen. Men. Inga inbjudningar. Ingen frågar om man vill med. Alla har räknat bort en. Jag är jordens tristaste människa och ingen vill vara med mig. Så känns det nu.

Jag var inte nån supercooling innan, men nu är jag inte bara lagd på hyllan, jag är nerpackad i enkartong och upplagt på vinden. För vad som känns för all framtid. Och det är kallt på vinden kan jag meddela. Och inte på ett bra (coolt=kallt) sätt.

En blivande mammas lektyr?

Jag vill både varna för och rekommendera denna bok.

Jag blev rekommenderad att läsa denna av en fd kollega. Den är skriven av Ann Söderlund och Hanna Widell och behandlar allt från graviditetens första stapplande steg till förlossning och hemkomsten med den lilla människan.

Jag har snart läst ut den, men det var nära att jag strimlade den och matade den till djävulen ett tag. Första halvan av boken irriterade mig såpass att jag gick omkring och förbannade boken för alla som ville höra (dvs typ ingen utom J och min gravida vän och kollega S). Jag upplevde att den förstärkte de gamla ruttna könsrollerna om att 'kvinnan blir en mullig bitch' och mannen en livrädd barnrumpa som behöver 'supa av sig' innan han kan acceptera att han ska bli pappa. Med mera. Jag blev arg över hur det generelliserade hur det ska kännas att bli gravid och vad som händer när och hur.

Men sen kom det ett kapitel om karriär eller något annat som jag kunde relatera till, som inte la automatiska satte mig i ett 'fack för gravida' i hur jag kände och tänkte. Och sen ett till. Och efter halva boken släppte ilskan. Jättebra kapitel avlöste varann; om allt från barnvagnasköp till vad man ska köpa hem innan bebisen kommer, alla olika (förmodligen inte alla i hela världen, men många) smärtstillande metoder som sjukhusen använder och andra bra förberedelser för mamma och pappa to be. Roligt skrivet, med anektoder från deras vänner och dem själv om allt från bajs och blod till svimmande pappor och vattenflask-kastande mammor. Ärligt och utan att be om ursäkt. Skönt att läsa. Riktigt roligt att läsa! Jag skrattar varje kväll när jag ligger i sängen och slukar ett kapitel (innan John Blund slukar mig).

Men det tog som sagt halva boken. Och nu rekommenderar jag den. För man kan göra som jag och läsa den första halvan med en stor säck salt brevid sig. (Och vem vet, på DIG kanske allt stämmer in!?) Men hur det än är, traggla dig igenom första halvan av boken så får du vad som känns som en stor påse med ditt favorit smågodis någonstans strax efter halvvägs!

När du sen läst ut den, ge den till din partner (i hela boken refereras denna person till som 'din kille', vilket irriterar häcken av mig då jag lika gärna kan leva med en kvinna) och ligg och lyssna (förhoppningsvis) på hans/hennes fnitter på kvällarna. Eller ännu hellre, köp en var och läs samma kapitel samtidigt så kan ni prata om det efteråt! Det ångrar jag att jag och J inte gjorde. (Men jag trodde ju boken var bajs efter 2 kapitel så jag det kanske inte är så konstigt.)

Så köp och läs och bilda din egen uppfattning. Du kanske kommer älska den första halvan järnet och tycka att jag är en elak dum tant. Spela roll egentligen. Försök bara hitta saker som talar till dig. Om denna bok inte passar, står det tusen åter (nja, inte riktigt tusen kanske, men det finns säkert nån mer. Kanske har du ett tips? Let me know!)

Nu är det officellt

I detta kuvert ligger ett moderskapsbevis. BEVIS. Nu blir försäkringskassan (denna bejublade och älskade institution) informerade om att vi ska få barn. Att snart får de ännu en mamma och pappa-penning att schabbla med. Snart får de 2 till personer att förvirra. Hurra!

I got myself a karatekid

Vi var hos barnmoskan igår på '20 veckor besöket'. Min kollega S hade fått lyssna på barnet hjärtslag, men det var tydligen inte landstingets rutin för det blev inget sånt för oss. Ingen större fara, men det är klart man hade velat får höra dess hjärta. Alla livstecken är roliga. Eller ja. På kvällen igår var det som att bebisen tyckte lite synd om mig för att jag inte fått höra den för den hade dansshow i magen vid läggdags. Jag låg och läste och varje gång jag skrattade (ska berätta om boken jag läser strax) så fick den fart och körde ett steppnummer mot alla möjliga delar av magen. J kunde tydligt känna många dunsar genom huden på magen! Jättekul. Ett tag. Sen kände jag att 'nu får du sova lite' för jag kunde tillslut inte slappna av och somna pga av musikalen i magen.

Jag tror att bebisen kommer att bli något av följande:

-Boxare

-Steppdansör

-Karatekid

-Ultime fighting champion

-Musikalartist

En legitim ursäkt

Under ett par veckor nu har jag mått oförskämt bra. Pigg, glad och full aptit. Men sen några dagar tillbaka har kvällarna blivit allt kortare för min del. Klockan halv 8-8 är jag så trött att jag i princip slocknar. Eller iallafall vill slockna. Jag bara längtar till att få krypa ner mellan lakarnen och snosa bort i zzz-land. Skittrist.

Denna ursäkt måste jag tyvärr använda ikväll. Jag tror helt enkelt inte att jag orkar skriva ihop det inlägget om klädtips jag jobbat ihop sista dagarna. Förlåt.

Men imorgon. Imorgon kommer det! Gonattzzzzzzzzz

Kläd-inspiration för den gravida

Det är ont om det.
Gravidtidningar lägger ner mer tid och plats på listor om vad som dämpar illamåendet, hjälp mot foglossning och sextips. Inget ont om detta, men kläder är en stor del av mitt och många andra gravida kvinnors liv. Man kanske vill behålla en egen stil och se snygg ut trots att man sväller och har sig. Jag läser tidningar, bloggar och annat för 'ickegravida' kroppar för inspiration och visst funkar det. Men det skulle vara roligt att ha lite fler graviditets-inriktade ställen att sökas sig till. Framför allt bloggar tänker jag.
Så.
1: Tips! Känner du till någon annan blogg där en gravidkvinna visar och pratar kläder, inspiration och mode? Let me know! Jag vill skapa en egen länklista över bloggar som pratar kläder för gravida.
2: Mina klädtips. Jag får väl visa vägen! Jag brukar inte gilla att berätta hur man ska se ut och vad man ska köpa, men nu gör jag ett undantag. Att klä sin gravida kropp är en helt ny utmaning! Så ikväll kommer första delen av mina klädtips för gravida (so far, det lär hända mycket de närmaste 5 månaderna med min kropp!). Hoppas att det ska vara till nytta och glädje för någon.

Maila mig på whatalmawears@gmail.com eller skriv i kommentarfältet!

Inatt jag drömde...........

Inatt drömde jag att jag hade fött barnet. Men att jag pga av att jag fick så mycket smärtstillande inte mindes NÅGOT av själva förlossingen. Jag vart så ledsen. Jag ville minnas om det gjorde ont, hur det kändes, hur det såg ut, men mitt minne var som raderat. Inget fanns kvar. Sköterskorna sa att jag hade varit helt borta. Jag kände mig så snuvad.

Efter denna ’misslyckade’ förlossning varav jag inget mindes, så åkte jag och J bort på en resa och skulle inte komma hem på 2 veckor. Och under tiden skulle bebisen stanna på sjukhuset. Jag minns att jag inte förstod varför vi var tvungna att åka, men att jag inte vågade fråga varför.
Det var min första riktiga bebisdröm sen jag blev gravid. Innan dess hade jag massor, men sen jag blev gravid har jag mest drömt om sex med Paul Mcartney och annat som hör singellivet till. Eller bara är helt weirdo. Men inga bebisar och förlossningar och barn. Förrens nu.

Fina ni

Det är så förbannat skönt att höra att andra tänker som jag, att det finns folk som inte tycker jag är knäpp. Tack så evinnerligt. Jag vädrade detta med min gravida vän S igår kväll och det visade sig att även hon kunde förstå och inte alls tyckte mina tankar var obefogande. Det, tillsammans med era tankar och råd, fick mig att ta ett beslut. När J kom hem tog vi ett skumbad och jag berättade. Jag vill försöka få två tätingar. Han sa att han tyckte att det slutgiltiga beslutet låg hos mig, eftersom det är jag som ska plugga, men att han skulle tycka det var jättemysigt att försöka få två barn på raken (han vill ju gärna ha 4!). Så nu känner jag ett visst lugn. Ett beslut är taget. Skolan kan vänta. Det är inget som säger att planen kommer att gå som vi tänkt, vi kanske inte kan få fler barn eller livet förändras på annat sätt. Men vi har en plan som får mig att le.

Sjuka osunda tankar?

Jag vaknade tidigt, tidigt imorse av att jag var helt täppt, som jag gjort varje natt/morgon den senaste veckan. Men det jobbiga imorse var att jag inte kunde somna om. För i huvudet mitt snurrade ångesttankar, som legat på is i några veckor nu, men som nu var tillbaka med full kraft.

Håll i er nu, för jag har fått höra att detta är riktigt sjuka och osunda tankar som man inte borde ha.

Om jag utgår från att allt går bra och bebisen kommer till sommaren (vilket jag alltid gör när dessa ångest-tankar kommer, konstigt nog), så kommer jag vara mammaledig i ca 9 månader-ett år. Efter detta är tanken att jag ska komma in på Berghs reklamskola och utbilda mig till copywriter. Utbildningen är 2 år och slutar alltså 2012 (då jag är fyller 35 år). Efter utbildningen söker jag jobb och får förhoppningsvis ett ganska snart (räknar med att denna satans lågkonja är slut då). Men när ska tid och plats finnas för ett syskon?

Ska jag skjuta fram pluggande och vi försöker bli gravida igen ganska snart efter? Så att jag tar 2 mammaledigheter på varann och sen börjar plugga efter det, typ 2012? Så har jag iaf fått lyckan att få två barn och om det inte går att får fler (om vi vill det längre fram) så är jag 37 år när jag pluggat klart och tvåbarnsmamma. Denna 'plan' har flera svårigheter. Först och främst så kanske vi inte kan bli gravida igen bara för att vi vill det. Sen ska tajmingen stämma, barnet måste vara stort nog att lämna när jag hösten kommer. Jag måste vilja sluta min mammaledighet! (Att jag utgår från att jag kommer in är en annan knasdel av dessa sjuka ångest-tankar.) Och därimellan, om det blir glapp mellan mammaledigheterna, vad ska jag göra då? De jobb jag haft fram tills idag ger mig dåligt självförtroende och panikkänslor. Funkar inte. Och ekonomisk? Hur ska det gå? Kan vi leva på J's lön more och less under dessa år? Och två småbarn samtidigt! Klarar jag det? Vill jag det? Är det rättvist mot barnen? Vem försöker jag göra lycklig, dem eller mig med denna lösning???? (J åsikter om allt funderar jag inte på under dessa attaker, eftersom hans arbetsliv inte påverkas så tycker han att alla lösningar är bra.)

Alternativ två, att barnet får komma, mammaledigheten gå på och efter den så pluggar jag. Jag kommer ut 2012, snart 35, letar jobb som jag måste ha minst ett 6 månader - 1 år innan jag kan bli gravid igen och vårt barn kan få ett syskon. Jag är då 36 år och barnet 4 år. Möjligheten att få barn har minskat drastiskt, risken för komplikationer ökat markant. Och jag har alltid drömt om att mina barn ska vara nära varann i ålder (fråga mig inte varför, det bara är så). Drömmen om en stor familj känns långt borta (J och jag drömmer om 4 stycken). Är det så jag vill ha det? Vill jag att mitt barn ska vara 5 år när det får ett syskon? Vågar jag vänta så länge?


Jag förstår att ni efter att ha läst detta tycker att jag är en mycket störd person. Och ni har flera bra argument som ska få mig att sova gott. Här är ett axplock av dem:
"Det är ingen ide att oroa sig för det nu, allt kommer kännas annorlunda när ni fått första barnet."
"Du ska vara glad om du får nåt barn alls, sjuka egoistiska kvinna!"
"Riskerna med att få barn efter 35 är överdrivna! Du kommer kunna föda många friska barn efter 35!"
"Det skulle du tänkt på tidigare och pluggat innan 30 som alla andra kloka människor."
"Skit i att plugga och fokusera på familjen. Arbete är bara 9-5, fritiden med dina barn kommer att förgylla ditt liv såpass att du kan sköta ett mindre roligt jobb på dagaran."
"Ensambarn och blir oxå lyckliga människor, sluta oroa dig för att skaffa fler barn."

Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Så säger nästan alla (vilket är väldigt få) som jag vågat yttra denna fula, smutsiga hemlighet för. Min älskade J säger så. Till och med jag säger så. Hela tiden i natt låg jag och upprepade det: "Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Det är ingen ide att oroa sig för det nu. Det är ingen ide att oroa sig för det nu."

Det hjälper AB-SO-LUT ingenting. Jag kan inte hjälpa det som oroar mig. Du kan inte sluta oroa sig för att någon nära ska dö, att bilen ska gå sönder, att kärleken ska ta slut eller att pengarna inte ska räcka denna månad. Eller vad det nu är som oroar dig. Alla oroar sig och jag har oxå rätt att göra det. Jag står framför ett tid som är omvälvande och oviss. Jag har rätt att vara nervös och orolig.

Så vad du än säger: säg inte att det är någon ide att oroa sig för det nu. För det gör jag ändå.

Genration A(cceptans)

Det här tycker jag om. Om kvinnor kan skaffa barn utan att ha en pappa med i bilden, så är det inte mer än rätt att män kan göra samma sak. Sånt här tycker nog många är sjukt, att det är för att han är rik kändis osv, men jag ser en annan sida. Det kommer en generation barn som inte tycker att det är konstigt att man 'bara' har en mamma, eller två pappor och en mamma, eller två mammor osv. Den generationen vidsynta människor gör det mig stolt att tänka på att mitt barn blir en del av.